Hon blundade, kände efter...

Försökte minnas känslan, den där känslan som infann sig när hon var mindre... När hon som 14 åring såg Johan passera genom skolans café, en känsla av att falla, svimma, glömma bort att andas av åtrå... försökte minnas känslan av fjärilar i magen, att inte kunna sluta le och av att sväva på små rosa moln. Det var länge sen nu, mycket länge sen, för länge sen den känslan var besvarad....

Hon kramade kudden, ansikten passerade över hennes näthinnan... Slösade hon bort sig själv i jakten på den rätta?! Jagade hon nummer för bekräftelse?!

Minnen, erfarenheter, män och kärlek.... 

En kort stund kramade det till runt hennes hjärta, hon längtade nu, efter trygghet, en varm fast famn, att älska och att älskas tillbaka...

Rädslan var fortfarande stor, att såras är grymt och det hade skadat henne innan att visa sig sårbar, det hade skadat henne innan att försöka lita på någon.... Hade sveken skrämt henne från att känna? Skulle någon älska henne på riktigt någon gång? Skulle hon våga älska fullt ut igen? Skulle hon våga ge sig själv och sitt hjärta till någon igen?

Hon kramade kudden...

Suckade...

Hon levde nu, här och det som händer händer och det som inte händer klarar hon sig utan!! Jag fyller mitt liv ändå intalade hon sig...

Igår fick jag höra det igen : Ta inte på dig för mycket!! Hmm... nene, jag vet att jag är expert på att ta på  mig diverse frivilliga uppdrag, är det inte att vara ledare för nån ungdomsverksamhet, medlem i nån styrelse eller sitta i nåt annat råd så är det att hjälpa nån annan... Visst har blivit mycket bättre på att säga nej och att välja efter intresse på senare år...

Okej, mitt problem är väl att jag tar på mig för mycket "obetalt" arbete, frivilligt ideelt arbete som gynnar andra... Och det är inget fel i det tycker jag även om jag alltid känner mig smått stressad över att jag inte har tid/ ork att söka ett extrajobb....

Men grejen är att det finns så himla mycket i denna värld som behövs göras, så många som behöver hjälpas och stöttas och så många åsikter som varken gör sig hörda eller synliga... Och om jag nu råkar vara en sån person som klarar av att göra det... Varför inte?! Det är ju något jag behövs till... Och vem gör det om inte jag gör det??  Blir det inget av det då??

Mamma säger alltid att om inte jag gör det så gör någon annan det.... Men en sak som är rätt fashinerande är att det alltid är SAMMA människor som är engagerade... I kåren sitter ett gäng engagerade människor, detta är samma gäng som engagerar sig i sektionsstyrelsen och fadderiet och i diverse andra organisationer... Hur kommer det sig?! Om inte de skulle göra det? Skulle det finnas någon på dessa möten då???

Och nånstans kan jag tycka att oengagerade personer kan engagera sig lite de med.. Det finns ingen person som inte har åsikter... Skillnaden är att det finns personer som har åsikter men som bara klagar hemme mot sin vägg utan att agera och så finns det personer som tar reda på vart man kan klaga och klagar och agerar och på så vis gör nån skillnad!!

Jepp, det blev en lite arg blogg... Men men....

Jag blir tokig!! Jag kan inte gå upp på morgonen, jag orkar inte... Jag ställer klockan på 7.30, vilket inte borde vara en omöjlig tid att komma upp på morgonen... Men tror ni jag kommer upp eller? NEJ!!! Jag snoozar halvsovande MINST 45 minuter till vilket leder till att jag inte hinner till min föreläsning och liknande... Hur galet är det inte?! Man kan ju inte sova bort sitt liv... Hur som helst så har jag nu iaf köpt blutsaft, ja ni vet sån där äckligt tyskt kosttillskott med massa järn och andra vitaminer i... Så jag hoppas att det kan hjälpa mig att piggna till lite, för det här är bara inte hållbart! Jag menar, nu har jag varit vaken i en halvtimma och jag skulle kunna gå och lägga mig och sova middag ett par timmar nu.... :S

Ne, det här börjar bli  frustrerande..... såhär bekväm får man lixom inte vara!! :/ det är inte bra!!

Ja, lite stolt är jag faktiskt, testade lite styrka idag under träningspasset så efter att ha kört ett 30 min spinnpass så drog jag upp på gymmet (som vanligt!) och satte mig i benpressen!! Och så la jag på 100 kg först, tungt men inga problem, så testade jag 110, inga större bekymmer att klara av 5 med det heller... Så jag drog till med 120 och det var tungt men jag klarade 4 iaf... :D   Detta var precis vad jag behövde för att börja motivera mig till träning igen! Nu känns det kul igen, är inte så svag som jag trodde!!

Denna bragd firade jag sedan med en promenad hem.... Så jag känner mig rätt nöjd faktiskt!! :)

Alltså, jag är verkligen ingen kändiskåt person, när folk frågar mig om vem som är tillsammans med Brad Pitt så blir mitt svar typ "Brangelina, hon med läpparna"...

Okej, så illa är det väl inte, men nästan... O så funderade jag lite på mysteriet Superkända okändisar...

Typ Anna Book och Peter Siepen...

Jag menar, vad har Anna Book egentligen gjort efter "ABC" i mitten på 80-talet? Plötsligt är kvinnan hur het som helst och får medverka i show efter show utan att egentligen ha gjort nåt nytt, annat än att uppträda med ett urkasst schlagerbidrag som come back nästan 20 år efter sina "stortid"?! Okej, jag erkänner, jag är inget större fan av Anna Book, och alla mina vänner tjatar om hur bra förebild hon är för att hon vågar vara stor och ändå snygg... Men hallå?! Är det därför hon är känd?! För att hon vågar vara tjock? Och är det egentligen att vara en bra förebild? Visst, kanske är det bättre än Posh avmagrade kropp, men egentligen är det nog inte mycket nyttigare..  ne, för mig är hennes Stjärnappeal lite av ett mysterium...  Tycker hon är ungefär lika imponerande som vilken mamma som helst... (är iof rätt imponerad av mammor!! :P ) Men att säga att Anna Book är en stjärna idag tycker jag är att ta i...

Sen har vi Mr Peter Siepen, var kom han ifrån?!?? Alla vet vem han är, men ingen vet vad han har gjort förutom att leda när o fjärran nån säsong, men då visste ju alla vem han var innan så vad gjorde han innan dess??

Dock får jag väl lov att erkänna att Peter Siepen har lite mera stjärnappeal än Anna Book, han kör sitt eget race och sin egen stil, han utstrålar styrka och säkerhet och ärligt talat så tycker jag att han är en rätt bra förebild oxå med tanke på att han ändå är rätt gammal, han har väl dragit över 40 strecket vad jag vet och ändå har han en kropp som en vältränad 25 åring och en utstrålning utan dess like... Samt att han är nykterist, är väl en rätt bra förebild tycker jag!

Grejen är väl att Peter Siepen och Anna Book är typ samma fast tvärt om... De räknas som kändisar i vårt lilla land och alla vet vart Anna Book kom från men inte vad hon gör här medans ingen vet vart Peter Siepen kom från men alla förstår vad han gör här?!!

Nä, detta blev en rörig flummig blogg men det var nån tanke med den som jag typ glömt nu.... :P - och det hade väl egentligen inte att göra med deras kroppsvikt om de ska vara kända eller ej, även om det nu kanske råkade låta så...

Att hitta den rätta verkar vara ett riktigt heltidsjobb.... Många grodor att kyssa.. Många hjärtan att krossa... ett hjärta att läka!!! Många namn att minnas, ansikten att bevara i sitt inre.... Ja, ett jäkla jobb är det allt!!

Men men, den dan han står där så var det säkert värt besväret!!!=)

Hon gick med nerböjt huvud mot huset, hon kunde urskilja ljuset från köksfönstret där framme... Hon drog luvan längre ner över ansiktet i ett försök att gömma sig från den råa kalla vintern.

Kylan bet i kinderna och läpparna sved. När hon var liten tjatade hennes mamma alltid om att hon inte skulle slicka på läpparna när det börjar bli vinter, men likväl glömmer hon det alltid... Hon borde ju lärt sig nu, av erfarenheten. Men vintern lär hon sig aldrig, lär sig aldrig förstå mörkret, kylan, bylsiga kläder och förfrusna tår...

Det var mörkt ute nu, det var alltid mörkt nu, det var som om dagen inte riktigt ville visa sig, hon kunde inte riktigt dra sig till minnes om när hon såg solen senast, kändes som evigheter sedan...

Hon saknade sommaren och värmen och hon förbannade vintern och landet hon fötts i, hon förbannade sig själv för att hon inte skulle ha råd att köpa en ny vinterjacka i år och hon förbannade sig själv för allt var precis så som hon inte ville ha det i sitt liv just nu... Förbannade röran, förbannade energibristen och hans ord.. orden som skurit som knivar i hennes hjärta.

Hon gick argt den snöklädda grusvägen hem mot föräldrarnas hus, de hade plogat, men det låg redan ett lager nysnö på marken... Hur kunde det bli såhär? Det var inte planen, det hade aldrig slagit henne att hon som vuxen skulle flytta tillbaka till sitt flickrum för att någon slutade älska henne och för att hon inte klarade av att älska sig själv...

Vinterns kalla hand svepte över henne i mörkret, det blåste en kall vind genom jackan och hon rös... Plötsligt gav marken vika och hon föll handlöst mot den frusna marken. Hon landade på magen och kravlade sig klumpigt över på rygg och tänkte att hon nog slagit sig illa.  Men ingenstans gjorde det ont. Ingenstans där hon kunde peka och säga : Plåstra om mig här, det blöder! Men innan hon visste ordet av grät hon... Inte för att det gjorde ont utan för att chocken skakade liv i hennes sinne igen. Väckte en känsla efter all tomhet och meningslöshet. Sorg!  Tårarna strömmade varma ner mot hennes hårfäste, det sved i skinnet och irriterade henne när de rann ner i öronen. Hon grät högt ut i mörkret, hon tyckte sig urskilja ekot av gråten mellan träden, hon konstaterade att gråt har en egen smak...  Och i vinterkylan frös tårarna till is och mellan träden stannade gråten som ett evighetsläte... Och där i snön lämnade hon det bakom sig och gick vidare i livet... väntandes på våren och den nya kärleken...

Jag blir ledsen när jag läser mina gamla bloggar och inser hur mycket smärta det rymmdes i min lilla kropp.. Känner känslan smyga tillbaka.. Slår den ifårn mig, det var då, det är inte idag..

 När jag inser vilken makt han fick ha i mitt liv.. När jag inser hur fel jag spelade mina kort och hur olägligt ****** dök upp i bilden... Hur hade det varit om hon inte poppat upp? Hur hade mitt liv sett ut om jag sluppit träffa honom?! Vem hade jag varit om han inte fått bli en så stor del?? Det värker lite i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på den delen av livet.. och jag hoppas att kärlek aldrig kommer att kännas så igen...