Tog en morgonpromenad i solen idag... Gick i min egen lilla värld, med mp3n på hög volym och kroppen arbetande utan att jag tänkte så mycket. Här och var mötte jag folk, en pappa som går med sina barn till dagis, en mamma som cyklar med sin lilla dotter i barnsadeln...Här och var slår någon tanke mig, eller ett minne från när jag själv satt i den där barnsadeln.

Plötsligt kastas jag in i högstadiets jobbiga värld, jag möter en klass med elever på väg mot en gympalektion snett över gatan från deras skola... Det passerar en hel hög, stereotyper för tonåren... De sporitga, de kaxiga, de snygga, de estetiska.... de går fort mot lektionen, självsäkert vandrar de brevid varann... någon har en ciggarett i handen, någon skrattar högt och ljudligt, någon knuffar retsamt vänskapligt till någon... Klassen passerar...

jag hinner släppa tanken om högstadiet. När jag ser den biega jackan....

Jag funderar på vad den biega jackan gör ute på promenad... En pojke, 13-14 år... det slår mig inte då att de som passerat varit i samma ålder. Lite tjock, hans hållning får mig att tänka "han måste ha hela världen på sina axlar", han vågar inte möta en blick utan stirrar stint ner i backen, han går långsamt som om han inte vill komma fram till stället som är målet... Som om han vill vika av på vägen, försvinna... Nåt får mig att tro att han redan känner sig försvunnen, hans biega jacka följer hans runda kropp... och så slår det mig.... Han tillhör gruppen som just passerat!

 Han borde tillhöra gruppen som just passerat, men han är inte delaktig, han räknas inte till gruppen, han räknar nog inte sig själv till gruppen.... Och den biega jackan har samma färg som allt annat på honom, hans hår, hans ansikte, hans hållning...  Och den biega jackan får mig att blockera en impuls... En impuls att springa fram till honom och ge honom en kram, en lång hård kram och säga att allt kommer att bli bra....

Pojken i den biega jackan har gjort ett intryck och jag önskar att han visste det, jag önskar att han visste att någon sett honom, noterat honom och tänkt att den pojken skulle behöva en kram och någon att skratta med....

Och ibland blir jag nästan lite sur på mig själv, varför är jag så feg, varför stannade jag inte den lilla pojken, eller åtminstonde försökte fånga hans blick och ge honom ett leende... Och varför gav jag inte honom en kram, jag såg att den lilla kroppen behövde just det! det lilla hjärtat i den biega jackan behövde just det... varför vågade jag inte ens säga hej??

 Länkar till en rätt bra sida om någon annan ser detta ske ute i samhället:

http://www.friends.se/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...