Jag har lovat mig själv nu att jag ska aldrig, aldrig aldrig bli tjock ingen....

Aldrig ska jag växa ur mina kläder....

Jag hatar det här, jag verkligen hatar det!!

Nu har jag bara panik, vill inte visa mig såhär, vill tillbaka till mig, vill vara i den kroppen som är min, inte denna, det är inte jag.... Och jag blir så arg, varför skulle jag behöva de där jäkla medicinerna och varför skulle medicinerna ha denna biverkan och varför kan inte kroppen bara fungera som den ska???   Ne usch och fy och blä och fy och fan!!! Ta bort det här från mig... NUUUUUU!!! Inte om 3 månader, inte försvinna succesivt, det måste bort! fort fort fort!!!!

Grrrr...... I tre nätter i rad har min katt lekt rövare mellan kl 5-7 på morgonen... Detta innebär att han racar över min säng, han kommer upp i sängen med toffsar och vill leka apport o så sitter han och låter som en trimmer eller nåt tills jag blir irriterad och kastar tofsen, han biter mig i fötterna och attackerar mina knän, han hittar nåt som låter att bråka med typ en tidning eller nåt..  Och jag blir knäpp, jag vill ju bara sova när det är natt.. Är det för mycket begärt?

Idag missade jag min morgonpromenad bara för han håller mig vaken, kunde iof gått kl 6.30, men orka... Försov mig helt enkelt, nu får det bli promenad till och från träningen sen ist! Men det får duga det med....

Jag har hittat en jättebra lösning på mina problem, den är dum.. ja.. men vafan... It´s me myself and my supid way of living...

Sålänge det löser mina problem så spelar det väl ingen roll??

Det där är inte jag, människan som stirrar tillbaka i spegeln är främmande för mig... Kroppen är inte lik min, den där kroppen är otränad, magen är inte platt och slank... Benen är inte muskulösa, de är äckliga, fläskiga och de tillhör sådna där människor som är med i du är vad du äter...

Sakta låter jag blicken syna kroppen, det är med avsmak... Kläderna jag tog med in i provhytten förblev oprövade, en sån kropp ska inte kläs i nya kläder.... En sån kropp ska skalas fri från lager av fett....

Fösta impulsen var: Jag måste ha nåt att äta, fan mitt liv går åt helvete...  Klart ingen kan tycka om mig när jag ser ut såhär....

Nästa tanke var: det är av att äta du blir fet, du borde gå tillbaka till gymmet! Träna tills du kräks eller åtminstonde tills blodsmaken fyller din mun och tills kroppen inte orkar bära dig längre....

Jag gjorde ingetdera... jag klädde på mig och smet ut till cykeln och cyklade hem det fortaste jag bara kunde för att ingen skulle behöva se det jag just sett...  Sen drack jag en shake och borstade tänderna, för det som inte smakar fanns inte....

Fan helvetes jävla skit, Det där är inte jag.. Den där kroppen representerar inte mig, det är inte min kropp i spegeln! Min kropp brukar vara fast och vältränad, den brukar vara jag, den brukar vara min! Nu är det något jag dras med, som jag skämms över, som en pinsam åkomma som en synlig hemorrojd eller nåt... Ne.. Usch... Blä.... Fy och fan!

Ne, ingen blir kär i mig... :( Jag är en okärig människa...

Inatt var det ett år sen min farmor lämnade oss... Helt otroligt att det gått så fort, helt otroligt att livet går vidare och stundtals som om ingenting har hänt...

Men jag tänker på dig farmor! Vila i frid så ses vi i nästa liv!

Såååå pinsamt! Tjuvlyssna är verkligen nåt man inte får göra, men så ibland så händer det att man råkar höra nåt man hellst inte velat höra... Idag när jag var på kontoret inträffade en sån sak... Utanför  vårt kontor ligger 4 toaletter så det springer lite folk där såklart... Så kom två killar förbi och den ene säger till den andre: "sätt dig nu och tryck lite".....  10 minuter senare klev de ut.... Och jag kan bar inte hjälpa att jag blir så förbannat generad.... Jag vill inte veta, jag vill inte ana.. jag vill inte ens slås av tanken vad folk gör på toaletten.... BLÄÄÄÄÄ!!!

- säger hon som ska bli sjuksköterska.. :S

Ibland brukar jag undra varför jag är så dum... Jag menar... varför gör jag saker som jag vet är just ingenting annat än bara dumheter??? Jag vet det innan, jag vet det medans jag gör det.. Men ändå gör jag det... Och ibland önskar jag att jag hade lite ångest efteråt iaf.. men jag har inte det! :S

Och det är verkligen inget gott tecken!