Jag är en av de där tjejerna som antagligen aldrig kommer att försonas med sin kropp… en sån tjej som aldrig kommer att bli nöjd och som kanske aldrig kommer att ha en rättvis bild av sig själv. En av de tjejerna som aldrig kan äta med rent samvete och särskilt inte fet mat… och som sedan tröstäter godis eller nåt i hemlighet och mår illa av sitt eget beteende… Och en av de tjejerna som alltid kommer att avundas de där tjejerna på 176 som väger typ 60 kg… Och som alltid kommer att vilja vara som dem… jag vill vill vill vara sån… Men jag är inte en av de tjejerna som föddes med perfekta spiror och stora bröst…

Jag är en av de tjejerna som väljer kläder för att inte se tjock ut.. som tränar för att hålla sig i någorlunda trim och döva det dåliga samvetet över kassa gener.. En av det tjejerna som alltid drar i kjolen för att skyla enorma lår och som alltid har påsar på linnet där bröst egentligen ska fylla ut… :P

Jag är en av de där tjejerna som när det är dags att springa mellan provhytterna och testa bikinis aldrig hittar rätt och blir allmänt deppig av det faktum att min kropp inte är skapad för badmode. Och som får ångest över att man inte kan förlänga benen… Men så skiter jag i det och bestämmer mig för att det är som det är och jag ska fan njuta av att sola och bada oavsett… Kan ju alltid njuta av att få vila ifred från killarnas blickar. 

Jag är helt enkelt en av de där tjejerna som inte är född i ett perfekt skal.. Men så tycker jag ibland inte att det är hela världen trots allt, visst är rumpan och låren enorma, och revbenen som sticker ut under minimala bröst gör ju inte nederdelen mer proportionerlig… och visst skulle ja vilja ha snygga sexiga solbrända ben som passar skitbra i skyhöga klackar.. Men jag ska vara jä*ligt tacksam för att jag faktiskt har ben.. Kan ju alltid fettsuga dem om komplexen skulle ta upp hela min vardag och jag kan alltid fylla ut bysten om det börjar kännas outhärdligt att bara ha en B- kupa.. Men de hänger ju faktiskt inte och de är inte i vägen så tror ja skiter i det trots allt…

Och jag är en av de tjejerna som trots att jag ser med avundsjuka på de där smala snygga tjejerna ändå ibland kan se mig i spegeln och på något vis tycka om vad jag ser.. Visst är det inte perfekt, men det är bekant och det är jag… Och kroppen är kanske inte fantastisk, men den fyller för det mesta sin funktion… och ansiktet är kanske inget sexigt, snyggt ansikte utan underhudsfett men ibland när jag inte dömer mig själv så hårt kan jag iaf tycka att det är lite sött… Och det finns faktiskt stunder när jag trivs med mig själv och när jag med självsäkerhet bär upp den här kroppen och faktiskt till o med (pryd-jag erkänner! :P ) kan känna mig lite sexig…

Och anledningen till att jag faktiskt kan tycka om det lite skadade skalet är för att jag vet vad det finns om man knackar lite bakom… Där inne, där få människor fått tittat än, där det finns en hel del att se faktiskt, för den som orkar knacka ett tag!! För där finns en styrka som klarar att lyfta berg om så krävs och som kan vara hetare än helvetet och älska så att det gör ont… Och den vetskapen gör att jag faktiskt tycker om det jag ser för jag inser att oavsett skal så kommer jag klara mig bra ändå… Och som sagt, alla dagar är man inte skitful!! :P

Men jag är en av de tjejerna som är lite som en skattkista kanske… ser inte mycket ut för världen men som för den som lyckas öppna mig kan ruva på guld…



Sådär ja.. så har man lovordat sig själv så man kan må illa också, :P var ju inte riktigt så jag menade… Men jag önskar bara att man ibland kunde få vara mer än bara utsida och ville bara slå ett slag för att man ska se till insidan också.. Hos alla, inte bara hos mig.. för så spännande är jag nog inte trots allt… 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...