Det är nåt som händer med hur hjärtat slår

Det slår fortare

sitter här stilla

Men det bultar hårt och snabbt

När jag andas är det lika tungt som efter ett rejält spinnpass

Det skakar lite i mina händer

Tankarna är överallt och ingenstans

Åhh... gråten trycker på...

Men kan inte komma fram...

Finns inte plats för tårar

Finns inte ork att känna fram dem

Rädsla står ivägen...

Panik....

Luft, snälla...

Sakta ner mitt hjärtas rythm, det slår sig ut genom min vidöppna mun annars...

De säger att det kallas panikångest... Jag säger att det kallas, förtryckta känslor!!! Och ett lite trasigare hjärta än vad som är normalt...

Nu är det sådär tomt igen...

Det ekar här, det enda som finns här är jag

Det som är mitt

Inte en pryl här tillhör någon annan

eller jo, det ligger en blå klänning i tvättpåsen

den är lånad

Det är så tomt i mig nu

Ställer mig i duschen, försöker tänka på annat

Tränger bort tankarna

Tankarna jag inte får tänka

Känslorna jag inte får känna

Får inte, får inte, får inte...

Det är inte tillåtet..

Det är svagt

Det är förbannat ynkligt

Det är farligt

Så farligt, när sanningen kommer för nära...

Men....

Jag är så förbannat ensam just nu

Och ensamheten stinker ur varje por, det spelar ingen roll hur hårt jag skrubbar... Den vill inte ge med sig!

Jag längtar

Jag saknar

Annat sällskap än bara min egen förbannade stank

Längtar efter en mjuk varm kropp, inte min egen fläskiga kalla...

Längtar efter nån att älska, att älskas av, att älska mig igenom...

Åh, det är förbannat tomt här ikväll!!!

"Kärlek är människans största svaghet. Den kan suga musten ur en snabbare än någon annan sjukdom och det finns inget bot."

- Den lyckan den olyckan...

Den slog till me kraft som inte gick att motstå och allt vändes upp och ner och in och ut..

Jag vill! vad vill du?! säg att du vill!?!  och försvinn inte och älska mig och jag älskar dig blev det enda som spelade roll.  Och sjukdomen förändrar allt, allt får en ny innebörd och du blir en innebörd och jag vill vara din innebörd...

Börda?!

Var det vad jag var?

Var det vad min kärlek ska kallas?

Börda... för dig? för mig?!

Men hoppet? Känn efter, du kanske känner den? min kärlek...

"Kärlek är  det slutgiltiga uppgivandet av makt."

- Du får mig!!! Du får mig om du vill ha mig.. Jag ger mig själv till dig! Men du tar inte emot mig, du vill inte ha makten över mig?!

Var du inte så maktlysten som jag trodde?

Men så vaknar jag till, du har makten.. Du har all makt över känslan i mig som kallas älska, sårbarhet, lust, sorg, lycka och längtan...

Du styr det med järnhand och jag följer varje vink utan att någon av oss egentligen vet om det...

"När man älskar någon ger man den personen makt att åsamka den mest fasansfulla smärta och det finns inget man kan göra för att få honom eller henne  att sluta. Inte om man inte själv har full kontroll."

-  Jag tar tillbaka makten.. Och smärtan avtar.... Och jag har snart full kontroll...

Tid... det exiterar inte i mitt liv just nu... Blir tokig, vadå hinna med allt man borde? - finns inte... är helt omöjligt att hinna träna så mycket som jag önskade att jag kunde... Det är så mycket att tänka på att jag glömmer bort att ringa vänner... Hinner inte.. det är bara Skola, skola, skola, skola och det verkar inte finnas nåt slut på det... Längtar så jag dör till den 2 juni när terminen äntligen är slut...

Behöver mer tid, behöver fler timmar på dygnet, behöver förståelse för att det är mycket, mitt samvete svämmar över av allt jag inte hinner göra.... Det är illa.. riktigt illa!! Förlåt alla jag inte har tid med just nu!! :(

Sommaren kan vara så vacker att det gör ont... Det konstaterade jag när jag var på dejt ute i Sundbyholm i söndags... en dejt där jag gjorde alla fel oxå tror ja.. sket i att raka benen, men hade kortbyxor, åt vitlök till lunch o moffa glass i manligt sällskap.. samt gick på toaletten... det ni...  O ändå har han messat efteråt... så helt kasst kan det ju inte gått.. o en liten kyss här o var bjöd han oxå på ... :)

Det gör så ont...

Svider och värker

Framkallar andningsstillestånd

och panikångest

Kärleken

det sägs att den ska vara så vacker, underbar o ren

Men den finns inte

Inte för mig

Vågar inte låta den äntra mitt liv igen

Orkar inte älska så att det gör ont

Orkar inte leva för obesvarad kärlek som gör ont

För kärlek gör ont

Oavsett hur den ser ut

den gör ont när jag älskar dig

den gör ont när du inte älskar mig

Det gör ont när någon älskar någon och jag ser

att ingen älskar mig, på det sättet

Och jag hatar det

Hatar alla kärlekspar som måste stoltsera om hur omtyckta de är

Hur älskade de är

Hur älskande de är

Jag vill oxå

Vågar inte, men vill

En jäkla bitterfitta är vad jag plötsligt förvandlats till

Och jag tycker inte om det

Men han vill inte ha mig... vem kommer vilja ha mig?

Vem kommer någonsin älska en människa som mig?

vill, vill, vill.... Behöver det, orkar inte ensamhet...

Är i behov av tvåsamhet

Ensamhet framkallar den värsta ångesten av dem alla....

Den som får en att inse att man är så fullkommligt utan värde för kärleken....

ja, det kanske inte är en så dum idé trots allt... kan vara värt ett försök för att slippa det destruktiva och jobbiga.... så varför inte... kanske skulle testa det....

För den är svart... Hon vill inte att det ska vara så... men alla ser på henne med kravfyllda blickar.... och hon måste orkar mer, måste fortsätta kämpa, får inte ge upp...

på insidan för hon sin kamp, skyddar den från åskådarnas tomma blickar... Hennes kamp mot mörkret... men sorgen är  enorm, den tar sig in i varje por, den har bosatt sig i varje cell på henne och hon vet inte hur hon ska få det att lämna henne ifred... för hon håller inte för mer... Allt blir så fel, hon blir så fel och vill bara vara okej, vill inte var nåt speciellt eller fantastiskt... -jag vill bara vara okej, känna mig okej... må bra! tänker hon i hemlighet... säger hon mellan tårarna när ingen finns i närheten...

Hon hatar det där leendet, sminket, de fina orden om hur bra hon är och hur hon orkar leva och uppleva... Hatar att hon aldrig på riktigt kan falla samman... hatar att fasaden är så hård...

Men ibland flyr hon, bakom en fasad av fest och fylla, fyllor som spårar ur...  Då behöver hon inte vara perfekt, hon behöver inte tänka på allt när hon är full....  men när hon kommer tillbaka så är det så svårt, och det är inte värt nåt.. "jag är inte värd nåt, livet har förlorat sin mening..." tänker hon och gråter i sin nyinköpta klänning...  hon söker den, meningen,  söker nåt att stanna kvar för, nåt som är värt nåt, som är värt allt.....  

"Hatar det falska, som ni tror är jag..." Hon, hon som gjort allt, kännt allt, upplevt så mycket.... Hon som aldrig krossas av motgångarna, osårbar vandrar hon rakryggad.... men där inne, där ni inte ser... där krälar nån i stoft.... och undrar varför och om det ska vara så?? 

En fallen stjärnas kamp genom livet i mörkret... det kallar hon sig ibland, när hon vågar se på sig själv utifrån....