Måste påpeka det sista i förra blogginlägget:

"när kommer han som inte är allt, utan bara en sak... Nämligen rätt??"

Visst blir man kikig ju längre man är singel, man träffar många samt hinner reflektera över vad man har för behov och vilka egenskaper man uppskattar mer än andra hos killar... Och det där med att kategorisera killarna det gör jag inte, jag har träffat många olika sorter, men sen har jag såklart hittat "typer" som passar mig mycket bättre än andra, som fångar mitt intresse snabbare än andra... Och vad är det som är så fel med att vara kräsen?

 Man vill ju hitta nån som man står ut med resten av livet!!!

Okej, jag har träffat dem alla nu tror ja.. Jag har träffat den fattige, den rika, den slarvige, den pedantiska, den fantastiska älskaren, den tråkiga, den hysteriskt roliga, den pinsama, den för snälla, den elake, den otrogne, utnyttjaren, han som bara vill ha sex, han som vill gifta sig med mig (på fyllan mest av allt), den fulle, den dryge, den mesiga, den smala, den tjocka ( ne förresten det har jag inte.... ), Den trötte, den hyperaktiva, den muskulösa, den nördiga, den tuffa, den med självinsikt, den med nada självinsikt och alla har de haft en sak gemensamt... De är fel!!! fel fel fel, som Brasse i 5 myror hade sagt...

Men hur jävla svårt ska det vara, det händer hela tiden, alla verkar ju klara det förr eller senare, och jag bara hoppas att det händer för mig med.... HUr svårt ska det vara att hitta den som bara är en sak och inte allt?! Nämligen RÄTT?????

Att mitt liv skulle se ut såhär kunde jag väl egentligen aldrig riktigt drömma om... Att det kunde vara så bra, kännas så bra, innehålla just det jag behöver för att må bra.. Känns rätt overkligt... Som om det bara är en dröm, en dröm jag kommer vakna ur snart... Snabbt och smärtsamt... Men så inser jag att så är det inte.. Jag styrde livet hit, jag bestämde hur det skulle se ut och nu får jag betalt för det.. Och jag fortsätter att hålla hårt i rodret... Trodde aldrig att jag skulle erkänna det, men jag är fan rätt nöjd ned livet just nu!!! Så det så...

och nu ska jag däcka i min sköna varma säng...

Det är ju helt otroligt, 275 spänn för att stå i bostadskö i Sthlm.... 

Okej, har börjat fundera lite på framtiden nu, är ju färdig om ett år och då måste man ju ha en plan eller iaf en tanke på vad man ska göra och hur man ska styra upp livet. Jag funderar lite på att söka jobb i Sthlm.. Mest för att ingångslönen är betydligt högre där än typ här i Örebro eller Eskilstuna. Sen kan det ju vara lite kul att ha bott ett tag i den staden med...Men sen ligger ju tanken om Norrköping eller Karlstad och gror lite... Men lägger ut lite krokar här och var när det kommer till bostad just nu... Men att det skulle kosta pengar att stå i bostadskö, det är ju fan löjligt! Men iof, då kan man ju sålla o så förkortar man säkert köerna på det viset. Men på det så har de flesta bostadsbolag där inkomstkrav för att man ska få en lägenhet.. hehe.. jaja.. blir nog bra det här.. Får se vart man slutar här i livet! Eller påbörjar sitt yrkesverksamma liv kanske jag ska säga..

Imobilisering relaterat till smärta leder till obstipation...

Insomningsproblem relaterat till smärta leder till trötthet.

Högt opioidintag relaterat till smärta leder till obstipation...

För lite fritid relaterat till för mycket plugg leder till omotivation!!!

- Det var diagnosen på mig det!!!

Gu va jag är trött på att plugga nu... Vart är mitt liiiiiiiiv????? buhuuuu

Tog en morgonpromenad i solen idag... Gick i min egen lilla värld, med mp3n på hög volym och kroppen arbetande utan att jag tänkte så mycket. Här och var mötte jag folk, en pappa som går med sina barn till dagis, en mamma som cyklar med sin lilla dotter i barnsadeln...Här och var slår någon tanke mig, eller ett minne från när jag själv satt i den där barnsadeln.

Plötsligt kastas jag in i högstadiets jobbiga värld, jag möter en klass med elever på väg mot en gympalektion snett över gatan från deras skola... Det passerar en hel hög, stereotyper för tonåren... De sporitga, de kaxiga, de snygga, de estetiska.... de går fort mot lektionen, självsäkert vandrar de brevid varann... någon har en ciggarett i handen, någon skrattar högt och ljudligt, någon knuffar retsamt vänskapligt till någon... Klassen passerar...

jag hinner släppa tanken om högstadiet. När jag ser den biega jackan....

Jag funderar på vad den biega jackan gör ute på promenad... En pojke, 13-14 år... det slår mig inte då att de som passerat varit i samma ålder. Lite tjock, hans hållning får mig att tänka "han måste ha hela världen på sina axlar", han vågar inte möta en blick utan stirrar stint ner i backen, han går långsamt som om han inte vill komma fram till stället som är målet... Som om han vill vika av på vägen, försvinna... Nåt får mig att tro att han redan känner sig försvunnen, hans biega jacka följer hans runda kropp... och så slår det mig.... Han tillhör gruppen som just passerat!

 Han borde tillhöra gruppen som just passerat, men han är inte delaktig, han räknas inte till gruppen, han räknar nog inte sig själv till gruppen.... Och den biega jackan har samma färg som allt annat på honom, hans hår, hans ansikte, hans hållning...  Och den biega jackan får mig att blockera en impuls... En impuls att springa fram till honom och ge honom en kram, en lång hård kram och säga att allt kommer att bli bra....

Pojken i den biega jackan har gjort ett intryck och jag önskar att han visste det, jag önskar att han visste att någon sett honom, noterat honom och tänkt att den pojken skulle behöva en kram och någon att skratta med....

Och ibland blir jag nästan lite sur på mig själv, varför är jag så feg, varför stannade jag inte den lilla pojken, eller åtminstonde försökte fånga hans blick och ge honom ett leende... Och varför gav jag inte honom en kram, jag såg att den lilla kroppen behövde just det! det lilla hjärtat i den biega jackan behövde just det... varför vågade jag inte ens säga hej??

 Länkar till en rätt bra sida om någon annan ser detta ske ute i samhället:

http://www.friends.se/

Nu satte ja såndär elak press på mig med det där förra inlägget... som ni förstår så måste ja ju lägga ut ett nytt kort här om sisådär några månader (typ 2) så att man ser att jag gjort nåt åt eländet!

Men för att inte bara dissa mig själv idag så tänkte jag berömma mig för att jag är så jävla bra på att ta venprover! nemas problemas lixom och patienterna bara ler och säger att jag är duktig!!! ja.. jätteduktig malin *klappar på huvudet*.... :)

Idag är en låg dag, ute lyser solen, i mig är det kaos.... Hormoner ut i fingertopparna och inget går som det borde! Hatar det! Men det var lotten man drog när man föddes som kvinna! Och det går väl an när man har tid att tillåta sig själv att vara lite låg och off en dag... Men när fan ska jag ha tid med det? just nu måste man ligga på topp dygnet runt! Jag menar 35 timmar på sjukhuset i veckan och på det massor och åter massor med skoltjaffs....  VART ÄR MITT LIV??? ÄR DET MITT LIV??

Jag vill inte, orkar inte idag, vill inte idag! Längtar efter lite ledighet! Längtar lite efter nån som kan avlasta lite, nån som har lagat mat när man kommer hem eller som kan ge en en stor varm kram när man behöver lite energi, eller lite pepp när man egentligen inte riktigt orkar mer pluggande på en dag... Nån som masserar lite tinningar och axlar... Nån som lyssnar på allt man har att prata om och berätta om så att man inte behöver bära allt själv och reflektera sig galen över allt man ser och upplever om dagarna...

Tror ja ska anställa en personlig assistent!