Herregud, trodde då inte att jag skulle dö dagen innan min 23:dje  födelsedag, men ack så nära det var... Mitt brandlarm har fått spel tror ja... Det piper såååååå högt då och då... tror att det är batteriet som är slut, lär ju ta o kolla upp det innan man får hjärtstopp av skräck... Samt tinnitus och dålig hörsel då...  Eller brinner inne för att batteriet är slut, vore ju rätt klantigt.... hehe...

Det är ett under att man faktiskt lever egentligen...

Efter all hjärtesorg borde hjärtat fått nog och slutat pumpa

Efter alla tankar borde hjärnan vara rätt utsliten

Efter alla tårar är det rätt faschinerande att jag fortfarande ser, om så lite suddigare än förut...

Efter alla timmar i starka gråt och ångestkramper är det konstigt att musklerna fortfarande håller mig upprätt...

Och det är konstigt att man efter varje smäll ändå kastar sig rätt på nya... Nästan letar efter dem, hoppar på och faller till marken som en liten vante... Att kärlek kan vara en sån kraft är rätt otroligt...

Jag skulle kunna gå genom det mesta för kärleken...

För trots att den efter varje misslyckande dödar en liten bit av en själv så vill man ändå hitta den igen, i hopp om att laga det bortslitna sen förut...

Jag har nog aldrig riktigt förstått hur mitt motsatta kön fungerar...

Jag är aldrig så förvirrad som när de på något vis är närvarande i mitt liv... Jag har aldrig förstått hur de bara kan köra över en, som om man vore ett objekt, en sak, en kropp men ingen människa...

Hur de kan tillfredställa sitt ego, sina behov och glömma personen bakom den korta kjolen eller det långa håret?

 Ju mer jag funderar destå säkrare blir jag på att under mitt liv har jag bara träffat två killar som behandlat en med verklig respekt, som sett mig för just DEN jag är och inte för VAD jag är... Detta skrämmer mig, är det så det ska vara, borde vara, egentligen är?

Är det jag själv som skapar det här? Är det jag som gör mig själv till ett objekt? Är det för att jag ibland spelar lite på min sexualitet?

Är det därför de tar mig för en sak och inte för en människa?

  Är det därför de tror att det är okej att ringa på mitt i natten för att få komma in och sova med en? är det därför vissa lessnar på mig när jag inte vill prata sex?   Är det därför de drar sig undan när jag försöker prata om nåt annat som livet, vardag eller annat och inte vill disskutera vad jag gillar i sängen?

Jag fattar verkligen inte det här?! Är det det enda de vill ha av mig? En kropp och slutligen en orgasm? 

Hur kommer det sig att de relaterar typ allt till sex?

Jag menar:  "Jaha, o vad pluggar du till då?" - trevlig artig fråga i mina öron...

"Jag ska bli sjuksköterska"

Glimten i ögat på hos killen, ser objektet på erövringslistan... "Aha, sjuksköterska, ja det är ju sånt vi killar gillar... Då kan du få ta hand om mig!"

EEEhhh, jaha... jojo, fast i första hand tänkte jag ta hand om mina patienter, dela medicin, klä mig i sjukvårdens pyamas, torka skit, hålla nån stackars patient i handen, göra bedömmningar på liggsår och andra krämpor... Men visst, hett du?! Blev självklart sjuksköterska för att det var hett?? -NOT!

Är vi tjejer likadana? Kanske är vi det, när killen säger att han är brandman eller snickare, är det så att den lilla erövringslistan ska passas på att bocka av dessa attraktiva grupper?  Ringer vi på hos killar vi bara vill ha sex med mitt i natten? Dissar vi en kille om han inte vill snacka sex?

Nä, jag tror faktiskt inte det... Jag skulle aldrig ringa på hos en kille mitt i natten bara för sex, skulle jag få ett ryck och göra nåt sådant så är det för att jag bryr mig om honom eller är kär i honom och bara vill vara i hans närhet... Och skulle en kille vilja prata om nåt annat än sex så skulle jag bli förvånad och fruktansvärt glad... Och erövringslista, hmm... Jo, men visst har man det, men det handlar inte om antal eller sexuella meriter utan kanske bara om just en liten hemlig fantasi... Inget man skulle utnyttja nån för...

Ne, jag fattar verkligen ingenting... Har nog aldrig gjort och betvivlar att jag någonsin kommer att göra.... Och ju mer förvirrad jag blir, destå mer skrämmd blir jag för killar, män, pojkar... Ska det vara så?

Finns det någon kille därute som nångång kan komma med nåt vettigt och råda bot på denna fördom eller vad man nu ska kalla det? (Iof är det min egen erfarenhet av fördomen, men ändå) Vill verkligen inte ha den här bilden av det manliga könet... Men just nu har jag det tyvärr..... :/