Alltså jag tillhör generationen Kentfans som älskar de första skivorna.. Som gråtit och skrikit till stenbrott, som vatten och vi kan väl vänta till imorgon... Som tycker att min tinnitus var värd upplevelsen på Isstadion i Eskilstuna under kalasturnen... Och som anser att den bästa låten live är blåjeans och som nästan grät när Kent började spela när det blåser på månen live för första gången på evigheter och fjortisar med Jocke skrivet i pannan och t-shirts med texten Markus -jag älskar dig tittade frågande på varann och sa... "Va är de här för nåt?!" Gahh... Det är kent era jävla idioter hade jag lust att skrika...

För det är vad Kent är för mig, gnisslande gitarrer a´la Sami, gnälliga surrealistiska sorgliga Texter a´la Jocke Berg... Indiepop så som den såg ut i mitten på nittiotalet... Musiken så som den såg ut när jag upptäckte den, upptäckte att den bestod av känslor jag kunde identifiera mig i... Hakade på trenden att se ut som ett s.k kissbarn, färgade till min mors stora sorg håret alldeles svart.. Köpte en lång manchesterrock och blev vegetarian... Kladdade svart kajal kring ögonen och gick runt och såg ut som en tidsinställd självmordsmaskin...  Och jag förlitade mig på Kent, Andades genom kent, levde genom kent, sörjde genom kent, gick igenom all tonårsångest next to Kent...

Har så mycket minnen till det, kan framkalla så många olika känslor när jag hör dem och älskar musiken så att det nästan gör fysiskt ont i hjärtat... 

Och ja, jag tillhör de patetiska fansen som helst skulle vilja att Kent fortfarande spelade på de halvstora scenerna och som inte känner för att dra till Globen och kolla på dem...  Som vill vara en av de unika i Kent-skaran att Förstå och veta om vilka kent var... Behålla dem som min interna lilla hemlighet och mitt vapen mot omvärlden...

Men efter vapen och ammunition så var det bara att inse faktum, Kent är inte vad de har varit... Kent är inte Kent på riktigt längre.... De är fortfarande bra, men de är inte samma sak, de väcker inte samma känslor, texterna berör mig inte i själen längre och synt-ljudet på nya plattan tyder bara på att de har lyssnat tillräckligt på Bowie och Depeche samt bott i Sthlm för länge... 

Det känns som att de glömt bort Eskilstuna, de vittnar fortfarande om det i texterna, men mentaliteten som finns i staden har de flytt... (eller är det kanske jag som vuxit upp och lämnat den mentaliteten bakom mig?!)

Hur som så kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker om den nya skivan...  Blev otroligt besviken när de släppte vapen och ammunition, blev fantastikt lycklig när de släppte du och ja döden och tyckte att det var underbart att de gick tillbaka mot det som för mig var Kent... Men nu står jag här idag och känner lite så som jag kände just när Vapen och ammunition släpptes.. Lite besvikelse och hopp om att jag snart kommer att ha smält soundet och tycker om den lite iaf....

Okej, nu har helgen i princip passerat, söndag snart efter lunch... Lite av ett tecken på att börja framkalla måndagsångest igen... :P Men men, tänker inte gräva ner mig där inte, är ju löning i veckan och fest både fredag och lördag nästa helg så.. :P  Oh faktiskt så kan jag nästan leva lite på denna helg ett tag... Har varit lite av en såndär idealisk helg, en helg med bra fest, socialisering med trevliga vänner och Mycket mycket sovande...hehe...

I fredags var det fest här, oroade mig som vanligt för att det inte skulle bli nåt, men ack så fel jag fick, min lilla lägenhet svämmade över av trevligt folk, ölburkar, vintetrapack, skratt och snack.. Hur trevligt som helst! :D Var en riktig helkväll som startade med lite lasange och myspys med Evelina vid halvsju tiden, förfestande till 23.30, kåren till stängningsdax  och slutade runt tolv på lördagen när Pernilla ringde och gnällde "Karatefyyyylllla" i örat på mig.. Då släpptes kvällens sista sällskap hem och jag började städandet....

Sen bidde det lite strosa på stan och lunch med Pernilla och Mari... Mycket nice... tog mig hemåt för att städa golven (som FORTFARANDE är dränkta i alkoholhaltiga drycker och annat grejs...) Somnade såklart i soffan och sov mycket gott, mycket länge och vaknade inte förräns kvart i sju när pernilla skrev på Msn.... Då var det bara att stappla upp och dra iväg för lite tacopajsätande hemma hos Mari.... Kom hem, däckade på soffan vaknade mitt i natten, släpade mig in till sängen och sov, sov, sov såååå gott till strax innan elva... Då jag vaknade till, så trött och fullt kapabel att sova ett par timmar till... Men så har jag ju det dåliga samvetet som ligger över mig med allt jag borde gjort rent pluggmässigt under tiden jag festat, ätit och haft trevligt....

Så denna dag får helt enkelt vigas till att skriva en bortglömd seminarieuppgift om Äventyrssport, plugga lite trista teorier ur Ulla Holms bok om empati och om det hinns med senare lite labbrapportsskrivande med Emelie... Hoppas på att få in ett träningspass nånstans oxå så jag uppfyller mitt krav på träning 5 dar/vecka.... Vore ju ett nice avslut!