Alltså jag tillhör generationen Kentfans som älskar de första skivorna.. Som gråtit och skrikit till stenbrott, som vatten och vi kan väl vänta till imorgon... Som tycker att min tinnitus var värd upplevelsen på Isstadion i Eskilstuna under kalasturnen... Och som anser att den bästa låten live är blåjeans och som nästan grät när Kent började spela när det blåser på månen live för första gången på evigheter och fjortisar med Jocke skrivet i pannan och t-shirts med texten Markus -jag älskar dig tittade frågande på varann och sa... "Va är de här för nåt?!" Gahh... Det är kent era jävla idioter hade jag lust att skrika...

För det är vad Kent är för mig, gnisslande gitarrer a´la Sami, gnälliga surrealistiska sorgliga Texter a´la Jocke Berg... Indiepop så som den såg ut i mitten på nittiotalet... Musiken så som den såg ut när jag upptäckte den, upptäckte att den bestod av känslor jag kunde identifiera mig i... Hakade på trenden att se ut som ett s.k kissbarn, färgade till min mors stora sorg håret alldeles svart.. Köpte en lång manchesterrock och blev vegetarian... Kladdade svart kajal kring ögonen och gick runt och såg ut som en tidsinställd självmordsmaskin...  Och jag förlitade mig på Kent, Andades genom kent, levde genom kent, sörjde genom kent, gick igenom all tonårsångest next to Kent...

Har så mycket minnen till det, kan framkalla så många olika känslor när jag hör dem och älskar musiken så att det nästan gör fysiskt ont i hjärtat... 

Och ja, jag tillhör de patetiska fansen som helst skulle vilja att Kent fortfarande spelade på de halvstora scenerna och som inte känner för att dra till Globen och kolla på dem...  Som vill vara en av de unika i Kent-skaran att Förstå och veta om vilka kent var... Behålla dem som min interna lilla hemlighet och mitt vapen mot omvärlden...

Men efter vapen och ammunition så var det bara att inse faktum, Kent är inte vad de har varit... Kent är inte Kent på riktigt längre.... De är fortfarande bra, men de är inte samma sak, de väcker inte samma känslor, texterna berör mig inte i själen längre och synt-ljudet på nya plattan tyder bara på att de har lyssnat tillräckligt på Bowie och Depeche samt bott i Sthlm för länge... 

Det känns som att de glömt bort Eskilstuna, de vittnar fortfarande om det i texterna, men mentaliteten som finns i staden har de flytt... (eller är det kanske jag som vuxit upp och lämnat den mentaliteten bakom mig?!)

Hur som så kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker om den nya skivan...  Blev otroligt besviken när de släppte vapen och ammunition, blev fantastikt lycklig när de släppte du och ja döden och tyckte att det var underbart att de gick tillbaka mot det som för mig var Kent... Men nu står jag här idag och känner lite så som jag kände just när Vapen och ammunition släpptes.. Lite besvikelse och hopp om att jag snart kommer att ha smält soundet och tycker om den lite iaf....

 

maddlur

21 oktober 2007 21:56

Jag gillar nya skivan, kent växer, de är inte tre år gamla längre, de är tonåringar som vill göra revolt!

http://maddlur.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...