Idag stötte jag på en såndär jobbig situation.. Det  var på Ica, där stod jag och glodde på kålrötter när han klev in... Snygg, lång, mörk... Hmmm, nice tänkte jag, sekunden senare blev jag alldeles kall i kroppen... JAG KÄNNER IGEN HONOM?! Vart, när, vem, i vilket skick?! Och hans blick fick det som att kännas som att han kände detsamma... Och jag vet verkligen inte vart jag sett denna kille... Antagligen har man stött ihop  med varandra på nån för/efterfest, på nåt FUM-möte, nån faddertjohejs eller så råkar han bara vara student och jag har sett honom på skolan, eller så är det nån jag träffat på krogen... Men det är sååå jobbigt när det sker.. Jag hälsade inte utan stod där och stirrade på de gula kålrötterna och försökte se nyttig ut, vill ju inte att sådär heta män ska tro att jag är något annat än nyttig så stod en stund och stirrade på palsternackorna oxå, tills han passerat och jag vågade titta upp igen...

Ibland vill man inget hellre än att gå fram och fråga; "ursäkta men, känner jag dig?" - Men det kan man inte göra... Tänk om man är helt ute och cyklar och blandar ihop honom med någon annan, eller ännu värre, det visar sig att det är nån man hånglat med på fyllan eller nåt... Ne, ibland är det bäst att bara stirra ner i kålrötterna och hålla tyst och sina misstankar kring bekanta personer....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...