Hmm.. Var på gymmet idag (som vanligt) Och spanade såklart en hel del (som vanligt) ... Var bland annat en kille där som var väldans söt, kunde väl vara runt 27-28 år eller nåt... Alltså lagom ålder för mig att satsa på! :P Han var lång, lagom kroppsbyggnad, söt.... O så hade han vanliga träningskläder i form av en brun t-shirt och ett par svarta långa träningsbyxor.... Och jag spanade, viftade med lite vikter Och tänkte att gud, en sån kille skulle jag kunna tänka mig, han ser så snäll ut...  En lagom kille... Sen gick han in i omklädningsrummet och kom  ut igen när jag låg och stretchade rumpan... :P Och Han kom ut i svart rock och kostym... Så hett!  Och helt plötsligt så kände jag mig som en såndär trettonåring som blir lite förälskad i sin lärare... Jag kände mig som en snorunge och tänkte på mina mönsterstickade strumpbyxor och min tunika och mina vita skor och kände mig som en snorunge... Hallå?! Om jag vill ha killar i kostym, då kan jag väl fan inte ha tights o tunika heller?! 

Åhh.. Att det ska vara så förbannat svårt att bara tänka att man ska vara sig själv och förhoppningsvis bli älskad precis just så ...

 Jag menar..  Jag är ingen hemsk människa, jag är inte socialt missanpassad, jag är varken blåst eller divig, jag är varken ful eller fet, möjligtvis lite kurvig och skelögd... Men det var inget jag önskade vara och vägen till det resultatet och den acceptansen var något jag gärna varit utan, och jag kanske har mycket erfarenheter för min ålder, men i jämförelse med nån annan har jag inga alls... Men det är jag och jag bara är och råkar vara jag..

Jag blir inte mycket mer än just jag och det borde väl räcka, eller?   Varför ska det vara så svårt att känna sig tillräcklig jämt?!  Varför duger inte mina tights, min kropp, mina ögon till en kille jag vill ha?? Och är det egentligen ens så? Fan vad jag är trött på karlar, de gör en inte direkt smartare, självsäkrare eller lyckligare.... Snarare förvirrade, osäkra och Heartbroken...  Och egentligen.. Vad säger att hans svarta rock och kostym gör honom smartare, snyggare eller mognare än mig? Det är ju bara kläder, precis som mina tights och min tunika är...  Men tänk vilken rol de spelar, tänk hur man uppfattar människor bara genom att kolla in kläder, hållning och kropp?! Rätt fashinerande när man tänker efter... För grejen är att när jag väger 10 kg mindre än vad jag gör idag uppfattar fler killar mig som attraktiv och jag själv uppfattar mig själv som mer attraktiv oxå... Och går jag klädd i träningskläder så känner jag mig mindre attraktiv än när jag har höga stövlar och skjorta...  Och beroende på vad jag har på mig så uppfattar folk mig helt olika... Tänk att så egentligen oviktiga saker ändå kan vara så viktiga.....

Tänk så mycket det hänger på egentligen, Små små saker som i det stora ska vara perfekt eller helt operfekt?!

Jag vet, wierd inlägg, helt skrivet ur en förvirrad liten hjärna... Min hjärna! - som iaf duger precis så som den är... Precis som mitt hjärta, det duger oxå! Så det så... Alltid nåt!

 

Maddo

21 oktober 2007 17:15

Jag känner igen den där känslan! Jag tycker att du ska stå på dig, du är ju den du är! Istället för att satsa på en smalare kropp så satsa på en kropp du trivs med! För ingenting är vackrare än en tjej/kvinna som trivs med sig själv!!

Vill även passa på att tacka för kommentaren i min blogg, skönt att veta att andra känner så, även om man vet att de flesta hatar människor som kommer sent..!

http://dreammaddo.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...