Nu är det på gång.... I spegeln kan jag urskilja en svag linje över brösten där linnet setat.... Jaaaaaa.... Solen har kommit och den värmer och den bränner och den gör mig så fantastiskt glad!!! Må den aldrig försvinna igen, helst ska den inte ens lämna oss med natt... Jag vill ha den, jag vill ha min älskade sol - Hela tiden! Så jag kan påbörja årets bränna...

Jag blir så förbannat jäkla irriterad, ska det vara så svårt att ge sjuksköterskor värdiga löner?

Som bekant går sjuksköterskor i flera landsting ut i strejk den här veckan och hur blåser man upp det? Jo som en samhällsfara, som om man sviker alla sjuka genom att göra något man själv kan vinna på... Fy va sjuksköterskorna är egoistiska som vill ha lön för att hjälpa människor dagen i ända. Men Hallå? man kan ju vända på det, är det inte samhället som sviker sjuksköterskorna genom att inte ge dem en lön de borde vara värda? jag menar alla anser att de borde ha mer betalt, men ingen är bredd att offra nåt för det så, man ska ha den perfekta vården, de bästa behandlingarna när man blir sjuk, men ingen är bredd att betala för det. 

 Och är det nån som missat hur det ser ut egentligen? Alla snackar om att utbildning ska löna sig men jag menar, undersköterskorna går in på ingångslöner på 16500 (iaf här i Örebro), sjuksköterskorna går ut med en lön på 17500... Säger inte det en hel del om att det är något som verkligen inte stämmer eller? Jag menar inte att undersköterskorna är överbetalda, verkligen inte.. Men är det rättvisa? Undersköterska kan du jobba som med gymnasieutbildning, utan lån från Csn och 3 år utöver gymnasiet på universitet/högskola. Den tusenlappen extra som sjuksköterskan tjänar går ju raka vägen in i csn:s kassa... Vettigt? Sen kan man tycka att man väljer att plugga till sjuksköterska (ni vet det där "skyll er själva") att man vet att man får skulder och hit och dit, men sanningen är att vården skulle inte klara sig med bara undersköterskor och läkare så försvinner yrkesgruppen så blir det inget annat än kris ändå! Vem ska då dela mediciner, ställa diagnoser när läkaren inte är närvarande eller planera den specifika omvårdnaden för patienterna?

Och jag kan ärligt som sjuksköterskestudent säga att jag redan funderat över att skaffa mig en legitimation i norge och inte ens gå ut på den svenska arbetsmarknaden. Jag menar varför ska jag jobba som nån barmhärtig samarit efter 3 år på universitetet och knappt överleva? Jag menar jag valde inte att plugga 3 år för att söka bostadsbidrag för att överleva! Och visst får man mycket uppskattning bara att jobba med patienter, men det ska gudarna veta att det finns jävligt otacksamma patienter med, men då ska man som syrra kunna hitta det där lilla facket om den där krispsykologin och kunna förstå varför patienten är just så som han är... Och så ska man vara så förstående och ta vilken skit som helst, bara för att det ingår i jobbet att bära patienternas elände!  Okej, det där lät negativt, men sanningen är väl att allt med jobbet är inte positivt heller...

Och när det kommer till lön så kan jag säga att jag personligen inte skulle vilja gå ut på en lön under 20 000 när jag är klar... Varför ska jag göra det? Då kan jag lika gärna flytta till vårt kära grannland och överleva/leva!

Ne, nu får de fan ta och skärpa sig! Lönerna måste upp...

Äntligen, idag känner jag mig frisk igen! Ingen direkt yrsel och magen känns som den ska... Så nu ska jag njuta av våren.... Raka benen, smörja med lite lotion, sätta på mig någon vårig liten utstyrsel och bara njuta av det....

Äntligen är sommaren på väg, inte en dag för sent, har längtat sen i augusti så nu ska jag njuta av att den är på ingående... Vintern har varit lång, jäääättelång men nu är den över och jag kan inte annat än leeeee... Stort och brett! =D Känner mig nästan lite kär när solen står så högt på himlen! Och imorgon blir det till att ta tag i träning och nyttig mat.. Inför Beachen, och såklart för att ta hand om mig själv.. (Står förresten i de etiska koderna för sjuksköterskor att man bör ta hand om sig själv och må bra för att kunna vårda patienternaoch uppmuntra till ett hälsosamt liv - vet inte hur de tänkte få ihop det med utbildningen men det ska jag ta i en annan blogg :P ) Hur som så är det ju rätt bra att jag har sen "semester" i år så jag har lite extra tid på mig att komma i form innan bikinin kommer sitta på fullt ut! Och jag längtar, längtar efter solbränd hud och solblekta slingor i håret...

Måste bara rekomendera er detta, det får man ju lixom bara inte missa, kalasbra är det och sångaren är minst lika het som han låter...

Så lyssna på Guillemots skiva Red och särskilt låten Kriss Kross!!

Alltså jag säger alltid att allt som har med romantik och töntiga uppvakningar inte är min grej... Att jag inte behöver choklad, champange, fåniga dikter och liknande... Ne, det som är viktigt är ärlighet och respekt och det står jag för! Men så tittar jag på filmer där det står en fantastisk man utanför dörren med en flaska champange och nån cd med Barry White... Och jag ler, himlar med ögonen och kläcker ur mig nåt i stil med : "åååååhhh, men så jävla pinsamt då.."  Men jo, lite grann vill jag oxå ha det så... Lite vill jag också vara sådär lyckligt förälskad... tror inte att det är den blaskiga romantiken jag behöver, tror att det är förälskelsen, känslan av fjärilar i magen och mungiper med kramp i p.g.a ständigt leende känslan av att bara vilja krypa under skinnet på den andre...

Är rätt trött på detta nu, ikväll, denna vecka, månad.... Känns som att nångång måste väl ändå bitarna falla på plats?! Nångång måste det väl ändå bara bli bra?!  Nånstans hoppas jag alltid att det kommer att bli bra, nångång.. Jag menar, det kan inte vara för mycket begärt att hitta någon att älska och någon som älskar en tillbaka?! 

Och jag tror inte att det är enkelt, eller jag vet att det inte är enkelt, har tillräckligt med erfarenhet nu för att ärligt och uppriktigt kunna säga det...  

Jag vet att bitarna inte alltid faller på plats som i det perfekta pusslet, jag vet att det perfekta pusslet inte existerar för det kommer alltid att finnas bitar som behöver slipas, bytas ut eller kastas och andra bitar kommer slitas så att de knappt finns kvar när det lider mot slutet.

Men jag är perfektionist, jag lämnar inte in ett arbete som är halvtaskigt gjort, jag sopar inte smulor under duken och jag diskar efter maten och jag kastar mig inte längre in i relationer med killar jag är osäker på.. Tyvärr visar det sig ofta att de "perfekta" killarna är även de som lättast trampar på ett hjärta...

 Och JA, jag har krav, krav som ställer till det... Jag har krav och bilder av hur jag vill ha det, hur jag vill ha mr. right... (vet dock att det inte alltid blir så, jag menar jag har träffat "killen som ser för skum ut, men visade sig vara en riktigt fin typ-till en början iaf") Men en kombination av inre och yttre som tilltalar kan man väl ändå få begära?? eller?? Jag menar, jag är varken dum i huvudet eller ser ut som om jag kört ansiktet i en köttkvarn (hoppas ja iaf... )

Pratade med en vän igår, bara kollade läget o så och jag sa som det var på skoj att "jag fortfarande är den patetiska singeln" svaret jag fick var typ: "Kan det vara dina höga krav malin?!  Jag menar du är ju ett riktigt kap, det vet du va?!" Tack för det Matte.. alltid lika uppmuntrande men jag förblir alltid lika mycket singel för det...  Jag svarade såklart att sanningen är att killarna inte vill ha mig... Och visst ligger det nåt i det, förra året var väl inte direkt himmelriket för att behålla hjärtat helt och självklart blir man rädd för att bli sårad igen.. Kanske dras jag till killar som jag nånstans inne i hjärtat vet att jag aldrig kommer få, för att jag är rädd, för att binda mig, för att bli på riktigt kär igen, att älska igen, att såras av på riktigt igen, för att helt plötsligt ha skyldigheter gentemot nån annan? För när de dyker upp, de som visar mig respekt och verkligt intresse, men de flyr jag, skojar bort och håller på avstånd... Och jag blir så arg på mig själv för det... Så förbannad blir jag, på mig själv som är så dum! Men jag blir rädd, jag är rädd för att såra och jag är rädd för att bli sårad... Och trots alla iskalla kommentarer och händer som slår undan de som verkligen vill så är jag egentligen en obotlig romantiker som inte vill nåt annat än ge sitt lilla sköra hjärta till någon som kan vårda det åt mig ibland, när jag inte orkar själv...

Men det är inte så enkelt!

Det är verkligen inte enkelt för att inga betablockerare eller nitrotabletter i världen kan läka ett krossat hjärta... Inget läker ett hjärta som en gång brustit, det är för evigt ärrat och lite skörare än ett helt och friskt hjärta... Och mitt har brustit, det har gått mitt itu, slitits ur min kropp blivit stampat på och kastats in på plats igen och blivit lämnat där som om inget egentligen hänt.. Det blev infekterat och ärret är stort och kan fortfarande ömma och påminna mig om sanningen- Att såras gör ont, det gör ont i hela kroppen, värker, bränner, svider....  

Och jag vet inte om jag klarar det igen, vet inte om jag orkar det igen... Vill inte utsätta någon annan för det heller... Men nåt i mig säger att jag kan hålla handen uppe med stora stopp-skylten för de killar som faktiskt skulle kunna ge mig just både ärlighet och respekt medans bordellamporna lyser för de killarna som bara vill ha lite roligt... Och jag förstår inte själv varför, varför jag är så rädd för att ens bara testa. Kanske är det just den killen som står och knackar på dörren som är låst som kan läka det där lilla hjärtat därinne som någon annan slet upp dörren till, spottade på och hoppade på... Jag vet inte... Det enda jag vet att jag aldrig vill uppleva det igen... Men å andra sidan får jag ju inte uppleva det andra heller då...

Åhhhh.... det här med relationer är bara så jäkla jobbigt! Borde ha gift mig med första bästa... Då hade jag inte behövt fundera... Men då hade jag väl varit olycklig för det med....

Oj, nu har tangenterna bara följt den lilla hjärnan och inlägget kanske var lite väl öppenhjärtligt... Men ibland så.. har mina dagar när jag faktiskt vågar vara ärlig med! :/ - På gott och ont!

Stor stjärna i kanten för lilla mig... jag menar jag har lyckats med en bragd, minst sagt! Jag menar, jag är verkligen mrs. oteknisk så det bara sjunger om det, det vet alla som känner mig... Jag menar inte alla som får sin pappa att åka 10 mil med en ny tv för att den jag innehar "absolut inte funkar" och när pappa kommer vänder han på antennsladden och tro det eller ej, men tv´n funkade klockrent sen...  Men jag menar, jag har ju inte de bästa anlagen med mig med tanke på att mamma knappt kan byta kanal på tv utan att be om hjälp.. hehe.... Hursom så har jag iaf lyckats att skaffa mig ett nedladdningsprogram till datorn på egen hand.... :D:D:D *Så stolt!!!*

Så kvällen får helt enkelt bestå utav nedladdning av musik och delikatessen proviva med en rostmacka... Fjärde dagen med magsjuka nu, livet börjar kännas rätt surt faktiskt! :( 

Jag tror knappast att du läser detta, men om det skulle råka vara så så vill jag att du ska veta att du fortfarande har en plats här i mitt hjärta.

jag tror du vet att du sårade mig, jag tror du vet att jag aldrig vågade vara ärlig mot dig...

Jag inbillar mig att du kan sakna våra samtal, för sättet vi talade var ett eget. Jag har inte pratat med någon på samma sätt som med dig! Du kunde höra ett leende utan se det, du visste precis när jag skojade eller var ironisk, det fanns aldrig något att reda ut av det som blev sagt... Men det osagda, det är fortfarande osagt och det kommer vi aldrig att tala om heller.

Jag tror att du vet att du drev mig in på vägar där jag inte egentligen passade in men ändå trivdes... Och jag tror att du vet att jag var stolt med dig vid min sida.. Och jag tror f*n att du njöt av det med... hehe....

Jag tror du lärde mig att se livet med andra ögon, du skapade nya tankar om det... Om framtid, dåtid, nutid.... du visste allt och lite till, du visste för mycket, ibland tror jag att du visste mer om mig än vad jag gjorde själv faktiskt!

Jag tror du älskade att vara beundrad av mig, även om jag aldrig för mitt liv hade erkännt det!

Jag tror du vet att du var älskad och jag tror du vet att du är saknad...

Och det är med ett snett leende och någon tår bakom ögonlocken som jag tänker på dig... Även om tillfällena är färre nu!

Och trots att du var i det närmsta perfekt så hade du en ödmjukhet som jag fashinerades av.

Vi hittade vägar genom rätt mycket, vi hittade timmar att fördriva med samtal om allt och ännu mer... Men nånstand fanns sanningen ändå närvarande - Det är för bra för att vara sant!!

Och jag vet att du är smart... ja du var inte bara snygg, du var faktiskt smart, ibland till och med lite vis... ;) Och jag tror du vet vad som tillägnats dig, och jag tror att du vet att du lämnade efter dig ett tomrum...

I mina ögon var du liv, ett annat sätt att leva... I mina ögon var du vägen genom mörkret... Men du blev mörkret, när våra vägar skiljdes åt!

Du försvann och jag stod ensam kvar... Och ibland undrar jag om du någonin kommer att förstå vilket tomrum du lämnade mig med... Hur många tårar jag offrade för din skull...

Men "dum spiro spero"- så länge jag andas hoppas jag att du aldrig kommer glömma den tid vi ändå delade... För för mig var det viktig tid!!

Och genom att berätta sanningen så vågar jag äntligen ta förväl av dig....

men jag ser fram emot att se dig igen... Men det får bli i nästa liv!

De fashinerar mig... Historierna bakom legenderna, de människorna som oftast dog för unga men som lämnade spår efter sig som gör att de för evigt kommer att leva vidare....

Jag talar om ikoner som Elvis, Johnny Cash, Greta garbo, James Dean, Marilyn Monroe, John Lennon, Curt Cobain o.s.v Mystiken kring dem, ödena de gick till mötes, den på nåt vis alltid närvarande sorgen som man kan ana bakom de vackra fasaderna, historierna, mysterierna, hemligheterna kring dem, kring deras privatliv, deras yrkesliv, deras själsliv...

http://www.youtube.com/watch?v=zmVFnhO3A98&feature=related

- bästa av Elvis får ja säga! utöver suspicious minds då.. hehe