Jag vet inte om det är hösten eller det faktum att helgen var slitig eller att jag bara har rätt mycket att göra/hinna med/ tänka på just nu.. Men jag är sååå trött.. Skulle kunna sova halva dygnet eller nåt sånt, Utan problem...

Har varit vaken i drygt 1,5 timma nu och längtar redan efter att få krypa tillbaka ner i sängen... Tror inte att det är normalt?! Men vem vet?!

Har rätt mycket nu, är fullbokade dagar fram till 9 november nu, men det är väl bara att bita ihop antar jag... Har tenta både 8 och 9 november... Weeeii.... :S Känns lite jobbigt, vet inte riktigt hur jag ska hinna plugga till båda samt skriva labbrapporten, träna, ha ett socialt liv och åka hem första helgen i november..  Funderar på att skita i den ena tentan och skriva den senare... Skulle vara skönt faktiskt... Får man göra så som student? :/ Men men, måste plugga lite på den iaf så man inte glömmer av allt oavsett om man skriver den eller inte sen.... :) Nu ska jag kasta på mig lite smink och dra iväg till skolan för att göra nåt Maximalt fys-test... (som tur är slipper jag agera försöksperson iaf.. hehe... )

Nu har jag lyssnat, vant mig vid syntljudet och jag sväljer det... Det är bra, som vanligt så växer det...  Så jag sväljer hela satsen Kent även denna gången... Tillbaka till samtiden är bra.. (trots synten!!)

Alltså jag tillhör generationen Kentfans som älskar de första skivorna.. Som gråtit och skrikit till stenbrott, som vatten och vi kan väl vänta till imorgon... Som tycker att min tinnitus var värd upplevelsen på Isstadion i Eskilstuna under kalasturnen... Och som anser att den bästa låten live är blåjeans och som nästan grät när Kent började spela när det blåser på månen live för första gången på evigheter och fjortisar med Jocke skrivet i pannan och t-shirts med texten Markus -jag älskar dig tittade frågande på varann och sa... "Va är de här för nåt?!" Gahh... Det är kent era jävla idioter hade jag lust att skrika...

För det är vad Kent är för mig, gnisslande gitarrer a´la Sami, gnälliga surrealistiska sorgliga Texter a´la Jocke Berg... Indiepop så som den såg ut i mitten på nittiotalet... Musiken så som den såg ut när jag upptäckte den, upptäckte att den bestod av känslor jag kunde identifiera mig i... Hakade på trenden att se ut som ett s.k kissbarn, färgade till min mors stora sorg håret alldeles svart.. Köpte en lång manchesterrock och blev vegetarian... Kladdade svart kajal kring ögonen och gick runt och såg ut som en tidsinställd självmordsmaskin...  Och jag förlitade mig på Kent, Andades genom kent, levde genom kent, sörjde genom kent, gick igenom all tonårsångest next to Kent...

Har så mycket minnen till det, kan framkalla så många olika känslor när jag hör dem och älskar musiken så att det nästan gör fysiskt ont i hjärtat... 

Och ja, jag tillhör de patetiska fansen som helst skulle vilja att Kent fortfarande spelade på de halvstora scenerna och som inte känner för att dra till Globen och kolla på dem...  Som vill vara en av de unika i Kent-skaran att Förstå och veta om vilka kent var... Behålla dem som min interna lilla hemlighet och mitt vapen mot omvärlden...

Men efter vapen och ammunition så var det bara att inse faktum, Kent är inte vad de har varit... Kent är inte Kent på riktigt längre.... De är fortfarande bra, men de är inte samma sak, de väcker inte samma känslor, texterna berör mig inte i själen längre och synt-ljudet på nya plattan tyder bara på att de har lyssnat tillräckligt på Bowie och Depeche samt bott i Sthlm för länge... 

Det känns som att de glömt bort Eskilstuna, de vittnar fortfarande om det i texterna, men mentaliteten som finns i staden har de flytt... (eller är det kanske jag som vuxit upp och lämnat den mentaliteten bakom mig?!)

Hur som så kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker om den nya skivan...  Blev otroligt besviken när de släppte vapen och ammunition, blev fantastikt lycklig när de släppte du och ja döden och tyckte att det var underbart att de gick tillbaka mot det som för mig var Kent... Men nu står jag här idag och känner lite så som jag kände just när Vapen och ammunition släpptes.. Lite besvikelse och hopp om att jag snart kommer att ha smält soundet och tycker om den lite iaf....

Okej, nu har helgen i princip passerat, söndag snart efter lunch... Lite av ett tecken på att börja framkalla måndagsångest igen... :P Men men, tänker inte gräva ner mig där inte, är ju löning i veckan och fest både fredag och lördag nästa helg så.. :P  Oh faktiskt så kan jag nästan leva lite på denna helg ett tag... Har varit lite av en såndär idealisk helg, en helg med bra fest, socialisering med trevliga vänner och Mycket mycket sovande...hehe...

I fredags var det fest här, oroade mig som vanligt för att det inte skulle bli nåt, men ack så fel jag fick, min lilla lägenhet svämmade över av trevligt folk, ölburkar, vintetrapack, skratt och snack.. Hur trevligt som helst! :D Var en riktig helkväll som startade med lite lasange och myspys med Evelina vid halvsju tiden, förfestande till 23.30, kåren till stängningsdax  och slutade runt tolv på lördagen när Pernilla ringde och gnällde "Karatefyyyylllla" i örat på mig.. Då släpptes kvällens sista sällskap hem och jag började städandet....

Sen bidde det lite strosa på stan och lunch med Pernilla och Mari... Mycket nice... tog mig hemåt för att städa golven (som FORTFARANDE är dränkta i alkoholhaltiga drycker och annat grejs...) Somnade såklart i soffan och sov mycket gott, mycket länge och vaknade inte förräns kvart i sju när pernilla skrev på Msn.... Då var det bara att stappla upp och dra iväg för lite tacopajsätande hemma hos Mari.... Kom hem, däckade på soffan vaknade mitt i natten, släpade mig in till sängen och sov, sov, sov såååå gott till strax innan elva... Då jag vaknade till, så trött och fullt kapabel att sova ett par timmar till... Men så har jag ju det dåliga samvetet som ligger över mig med allt jag borde gjort rent pluggmässigt under tiden jag festat, ätit och haft trevligt....

Så denna dag får helt enkelt vigas till att skriva en bortglömd seminarieuppgift om Äventyrssport, plugga lite trista teorier ur Ulla Holms bok om empati och om det hinns med senare lite labbrapportsskrivande med Emelie... Hoppas på att få in ett träningspass nånstans oxå så jag uppfyller mitt krav på träning 5 dar/vecka.... Vore ju ett nice avslut!

Hmm.. Var på gymmet idag (som vanligt) Och spanade såklart en hel del (som vanligt) ... Var bland annat en kille där som var väldans söt, kunde väl vara runt 27-28 år eller nåt... Alltså lagom ålder för mig att satsa på! :P Han var lång, lagom kroppsbyggnad, söt.... O så hade han vanliga träningskläder i form av en brun t-shirt och ett par svarta långa träningsbyxor.... Och jag spanade, viftade med lite vikter Och tänkte att gud, en sån kille skulle jag kunna tänka mig, han ser så snäll ut...  En lagom kille... Sen gick han in i omklädningsrummet och kom  ut igen när jag låg och stretchade rumpan... :P Och Han kom ut i svart rock och kostym... Så hett!  Och helt plötsligt så kände jag mig som en såndär trettonåring som blir lite förälskad i sin lärare... Jag kände mig som en snorunge och tänkte på mina mönsterstickade strumpbyxor och min tunika och mina vita skor och kände mig som en snorunge... Hallå?! Om jag vill ha killar i kostym, då kan jag väl fan inte ha tights o tunika heller?! 

Åhh.. Att det ska vara så förbannat svårt att bara tänka att man ska vara sig själv och förhoppningsvis bli älskad precis just så ...

 Jag menar..  Jag är ingen hemsk människa, jag är inte socialt missanpassad, jag är varken blåst eller divig, jag är varken ful eller fet, möjligtvis lite kurvig och skelögd... Men det var inget jag önskade vara och vägen till det resultatet och den acceptansen var något jag gärna varit utan, och jag kanske har mycket erfarenheter för min ålder, men i jämförelse med nån annan har jag inga alls... Men det är jag och jag bara är och råkar vara jag..

Jag blir inte mycket mer än just jag och det borde väl räcka, eller?   Varför ska det vara så svårt att känna sig tillräcklig jämt?!  Varför duger inte mina tights, min kropp, mina ögon till en kille jag vill ha?? Och är det egentligen ens så? Fan vad jag är trött på karlar, de gör en inte direkt smartare, självsäkrare eller lyckligare.... Snarare förvirrade, osäkra och Heartbroken...  Och egentligen.. Vad säger att hans svarta rock och kostym gör honom smartare, snyggare eller mognare än mig? Det är ju bara kläder, precis som mina tights och min tunika är...  Men tänk vilken rol de spelar, tänk hur man uppfattar människor bara genom att kolla in kläder, hållning och kropp?! Rätt fashinerande när man tänker efter... För grejen är att när jag väger 10 kg mindre än vad jag gör idag uppfattar fler killar mig som attraktiv och jag själv uppfattar mig själv som mer attraktiv oxå... Och går jag klädd i träningskläder så känner jag mig mindre attraktiv än när jag har höga stövlar och skjorta...  Och beroende på vad jag har på mig så uppfattar folk mig helt olika... Tänk att så egentligen oviktiga saker ändå kan vara så viktiga.....

Tänk så mycket det hänger på egentligen, Små små saker som i det stora ska vara perfekt eller helt operfekt?!

Jag vet, wierd inlägg, helt skrivet ur en förvirrad liten hjärna... Min hjärna! - som iaf duger precis så som den är... Precis som mitt hjärta, det duger oxå! Så det så... Alltid nåt!

Åhh... Idag är en såndär dag när jag dragit ut i princip hela min garderob, testat det mesta och konstaterat den bittra sanningen : I´v become a FATASS... :( Jag har alltid haft breda höfter och lite former, men som det är nu känns det fan skit... Hatar när rumpan börjar bredda sig, hatar när magen inte är stenhård eller när armarna känns lite väl mjuka.... Känner mig så fruktansvärt obekväm... Jag vet att jag gått upp, 7 kg sen i Maj, det är rätt mycket... Och vad det beror på vet jag inte riktigt heller... Eller, jo det kanske jag gör.... Åt fruktansvärt dåligt i våras och tränade massor, sen åkte jag hem och kunde inte fly från mammas hökögon så för att tillfredställa min lilla mor så åt jag väl för 1,5 pers, nästan i protest för att jag kände hur hon som hon uttryckte det "Såg sin lilla flicka försvinna och ville inte vara med om några dumheter..." - ne, ätstörningar vill vi väl inte vara med om tänkte jag och tog tag i min smått utvecklade matfobi och började äta.... Funderar dock på att aktivt börja utveckla denna fobi och träningshysteri igen.. :P  Sen är det väl så att min kropp inte är riktigt som den borde utan kanske lägger den på sig mer än vad den borde just nu, har ju slutat med P-piller och de hormonerna kan säkert påverka?!  Sen är det ju de där andra medicinerna jag började äta i sommras, de har ju massa underliga biverkningar och viktproblem är en av dessa... :/  Och då blir jag så sur... Ska man behöva vara fet för att få må bra ???  Ne, idag är en jäkla pissdag när det enda jag ser är mitt FAT ASS!!!  :(

Ska lova någon att inte äta godis på en månad tror jag, bara för att vänja mig av med det på riktigt... Då borde det bli förändring rätt snabbt... Och efterssom jag (tror jag) aldrig brutit ett löfte som jag gett någon ( av den anledningen att jag vet hur det kan såra!) Så tänkte jag testa den metoden... Kanske kan funka?! Vem vet...  Måste komma i form igen så är  det bara... Tycker inte om den här kroppen... :(

Jag lider av fruktansvärt pinsama I-lands problem... Och då snackar jag inte om könssjukdomar som går att bota,  trasig tvättmaskin eller nåt annat småjobbigt... Ne, Mitt problem nr 1 är: Jag har för många skor! De får inte plats i mina garderober..... Mitt problem nr 2 är: Jag har för många toppar, de går inte att hålla nån struktur i garderoben.... Mitt problem nr 3 är: Jag har för mycket träningskläder.... Mitt problem nr 4 är: Jag har fått en valk över min byxkant.... Som ni förstår är det här stora traumatiska problem som känns väldigt jobbiga att hanskas med.... I-landsproblemen när de är som värst typ!! :P

Det har börjat spöka i min hjärna... Det är en viss kurskamrat som spökar, en kurskamrat med baggy jeans och snus under läppen och keps (även inomhus)... Jag vet, helt galet fel... Inte alls min stil... Eller är det kanske det?! När jag ser tillbaka är det killarna med snus och keps jag trots allt fått ihop det med i slutändan... :P Men, men .... Jag hade ju tänkt växa upp och satsa på killarna i rutig skjorta och så...  Men av nån anledning vill inte denna snusande keps krypa ur min hjärna.. Utan han poppar upp titt som tätt och jag kan se hans gröna ögon och hans skäggiga kinder och fnissa lite för mig själv... Som en annan 10 åring... Han får mig att le, men bara när han inte ser...  Konstigt egentligen, vet ju inte ens vad han heter... Har inte pratat nånting med honom... Men min blick stannar lite för ofta på just honom och jag hoppas bara att han inte märker nåt... Det vore ju förfärligt pinsamt.... hihi...  Och det underliga är att han är en sån kille som försvinner i mängden, han är tyst och hemlig och bara allmänt anonym i klassen känns det som... Men jag ser honom... Faktiskt!! ;)